Kärleken till löpning
Här är jag igen, vänner. Jodå, jag lever. 😉 Tänkte skriva lite om det här med löpning, och min kärlek till denna. För det är kärlek, en obeskrivlig känsla som ger mig fjärilar i magen utan att jag egentligen vet varför.
Som dom flesta vet så är jag inte träningstypen. Har aldrig varit. Visst, jag har haft perioder i livet då jag tränat. Gick på barngympa när jag var liten, tränade aerobics i tonåren, gick på Friskis & Svettis när jag pluggade på högskolan o s v. Ja, jag t o m orienterade ett tag (God knows why, jag som typ får lappsjuka i skogen?!). Men det har som sagt varit i perioder. Efter ett tag har jag tappat motivationen å så har allt runnit ut i sanden.
Så vad som orsakade det där (bokstavliga) uppvaknandet en sommarmorgon förra året är för mig en gåta. Men sen den morgonen då jag vaknade å min första tanke när jag slog upp ögonen var "Jag vill börja springa" så har kärleken funnits där. Fjärilarna i magen.
Det kommer naturligtvis perioder då jag tycker att det suger att springa. Perioder då jag bara vill kasta skorna i kaminen å inte springa en meter till i hela mitt liv. Perioder då jag kommit tillbaka gråtfärdig för att jag känner mig så värdelös och misslyckad, med tankar som "Varför försöker jag ens, jag kommer aldrig bli en löpare iaf??".
Jag ska vara helt ärlig och säga att jag inte är särskilt "bra" på löpning. Med det menar jag att min kondition fortfarande suger. Jag orkar inte jättelångt innan jag flåsar som en 80-årig storrökare. Efter ett par km måste jag faktiskt gå en liten bit innan jag orkar springa vidare. Jag springer sakta. Jättesakta. Och ska jag vara ärlig så är jag lite besviken på mig själv. Jag trodde nog att jag skulle ha kommit längre så här dryga året efter att jag satte igång. Men trots det har jag inte gett upp! För kärleken finns där.
Tidigare i höstas gjorde jag nåt som är såå utanför min comfort zone; jag anmälde mig till en nybörjarkurs i löpning hos Team Runner's High. För en introvert person som mig så har det verkligen varit en prövning. Att dels "tvingas" umgås med folk jag inte känner å dels "tvingas" utsätta mig för granskning i form av att bli "bedömd" utifrån vad jag presterar har varit väldigt ångestframkallande. Jag har varit jättenervös inför varje träningstillfälle. Men det har varit Så. Värt. Det! Känslan efter varje pass! 😍 Ruset som kommer, fjärilarna i magen... 🦋 Trots att jag varit "sämst" i klassen (konditionsmässigt, jag VET att man inte ska jämföra sig med andra, men det blir så trots att jag försöker att inte göra det), så ångrar jag inte en sekund att jag anmälde mig!
En av orsakerna till att jag faktiskt fortsatt springa under dom där perioderna när jag bara velat kasta skorna åt h-vete är T. Han har varit otroligt peppande, och tjatig 😉, ända från början. Han har stått där med piskan å sagt "Nu byter du om å ger dig iväg!" när jag har svackat. Trots att han själv inte är träningstypen, eller har tagit ett enda löpsteg i sitt liv, så har han hejat. Här om veckan sa han "Jag tycker du är modig som går den där kursen". Och här om dan när jag sa att jag faktiskt varit "ensam" på kursen, att dom flesta andra går i kompispar, sa han "Det är ju ännu modigare!". ❤
Nu är kursen slut, å jag känner en enorm tomhet. 🙁 Meeen... Trots att jag är skräckslagen bara inför tanken på det, så ska jag på måndag testa att springa med den vanliga löpgruppen som Team Runner's High har. 🙈 Och jag har lyckats "lura med mig" min mammavän Sanne att komma å provträna oxå. 🙊 Hoppas att både hon å jag kommer att känna fjärilarna i magen igen på måndag kväll. 🦋😉
Idag har jag köpt nya skor. Och sulor. Har haft problem med vaderna den sista tiden, å den senaste veckan har jag haft sjukt ont i vristerna! En smärta som strålat ut på ovandelen av fötterna, å som gjort det jobbigt att gå över huvud taget. 😧 Vet inte om det har med skorna att göra alls, men det var ju ändå dax för ett par nya, så jag tog lite experthjälp på InterSport. Så nu är nya skor införskaffade, samt sulor som är gjutna efter mina fötter. 👌🏻 Och vem blir inte glad av ett par chockrosa skor, lixom? 😉
Mål då, har jag nåt mål? Egentligen inte. Det känns som att allt man gör i livet ska vara så målstyrt; jobbet, träningen, livet över huvud taget... Men jag har aldrig haft nåt mål med löpningen, inget lopp jag känner att jag måste klara av, inga tider jag känner att jag måste klara. Förra helgen dök faktiskt tanken upp att "Det skulle ju vara kul att nån gång klara en halvmara...". 2,1 mil känns ändå som ett... uppnåeligt mål. Maraton? Nej, det känns alldeles för stort. En halvmara? Tja, kanske. Nån gång. Inte imorn, å kanske inte ens nästa år. Men nån gång.
Men just nu vill jag bara springa. 🙂
❤