Fjärilar i magen och ångest

Alla känslor på samma gång! 😳 Vad fan har jag gett mig in på?? En del påstår att en halvmara är en distans som "alla" klarar, och i den stunden känner jag mig självsäker som tusan. "Klart jag kan, 2-ish mil är ju faktiskt inte såå jättelångt!". 😏 Nästa stund tänker jag "Vad fan, 2 mil! MIL! Hur tänkte du nu??", å blir alldeles kallsvettig. 😨
 
Mitt mål med denna min första halvmara är att 1. ta mig i mål, 2. ha roligt. 👍🏻 Målet såhär ett halvår innan loppet är inte att springa på en viss tid. Jag kanske reviderar det när det närmar sig å slänger upp en tidsgräns, men just nu är min målbild den där fantastiska känslan när man faktiskt går (springer!) i mål. Bara den känslan är en vinst i sig för mig. 😊
 
Ok, nu kör vi!
 
(Obs! Sommarbild, ej tagen idag. 😉)
 

Jag ska springa en halvmara

Idag gjorde jag det. Jag anmälde mig till halvmaran på Jönköping Marathon i augusti! 🙊 Så fort jag klickat iväg anmälan kom ångesten; "herregud, vad har jag gjort??". 😵 Jag måste ha drabbats av tillfällig sinnesförvirring. Alternativt inte nyktrat till sen gårdagens jobbfest. 😄 Men nu finns ingen återvändo, det är bara att springa på...
 
Har fått frågan om jag inte ska göra det ett antal ggr, å igår kväll kom det på tal igen. Å jag behöver ju ett mål. Å nu har jag satt ett. Ett 21 097,5 m långt mål. 2,1 mil. MIL! 😱
 
Nu är det fullt fokus som gäller. Måste lägga upp ett träningsschema. Å lära mig sova. Har alltid haft svårt att få tillräckligt många timmar sömn, nattuggla som man är. 😉 6 månader kvar...
 
 
Till top