Kärleken till löpning

Här är jag igen, vänner. Jodå, jag lever. 😉 Tänkte skriva lite om det här med löpning, och min kärlek till denna. För det är kärlek, en obeskrivlig känsla som ger mig fjärilar i magen utan att jag egentligen vet varför. 
 
Som dom flesta vet så är jag inte träningstypen. Har aldrig varit. Visst, jag har haft perioder i livet då jag tränat. Gick på barngympa när jag var liten, tränade aerobics i tonåren, gick på Friskis & Svettis när jag pluggade på högskolan o s v. Ja, jag t o m orienterade ett tag (God knows why, jag som typ får lappsjuka i skogen?!). Men det har som sagt varit i perioder. Efter ett tag har jag tappat motivationen å så har allt runnit ut i sanden. 
 
Så vad som orsakade det där (bokstavliga) uppvaknandet en sommarmorgon förra året är för mig en gåta. Men sen den morgonen då jag vaknade å min första tanke när jag slog upp ögonen var "Jag vill börja springa" så har kärleken funnits där. Fjärilarna i magen.
 
Det kommer naturligtvis perioder då jag tycker att det suger att springa. Perioder då jag bara vill kasta skorna i kaminen å inte springa en meter till i hela mitt liv. Perioder då jag kommit tillbaka gråtfärdig för att jag känner mig så värdelös och misslyckad, med tankar som "Varför försöker jag ens, jag kommer aldrig bli en löpare iaf??".
 
Jag ska vara helt ärlig och säga att jag inte är särskilt "bra" på löpning. Med det menar jag att min kondition fortfarande suger. Jag orkar inte jättelångt innan jag flåsar som en 80-årig storrökare. Efter ett par km måste jag faktiskt gå en liten bit innan jag orkar springa vidare. Jag springer sakta. Jättesakta. Och ska jag vara ärlig så är jag lite besviken på mig själv. Jag trodde nog att jag skulle ha kommit längre så här dryga året efter att jag satte igång. Men trots det har jag inte gett upp! För kärleken finns där. 
 
Tidigare i höstas gjorde jag nåt som är såå utanför min comfort zone; jag anmälde mig till en nybörjarkurs i löpning hos Team Runner's High. För en introvert person som mig så har det verkligen varit en prövning. Att dels "tvingas" umgås med folk jag inte känner å dels "tvingas" utsätta mig för granskning i form av att bli "bedömd" utifrån vad jag presterar har varit väldigt ångestframkallande. Jag har varit jättenervös inför varje träningstillfälle. Men det har varit Så. Värt. Det! Känslan efter varje pass! 😍 Ruset som kommer, fjärilarna i magen... 🦋 Trots att jag varit "sämst" i klassen (konditionsmässigt, jag VET att man inte ska jämföra sig med andra, men det blir så trots att jag försöker att inte göra det), så ångrar jag inte en sekund att jag anmälde mig!
 
En av orsakerna till att jag faktiskt fortsatt springa under dom där perioderna när jag bara velat kasta skorna åt h-vete är T. Han har varit otroligt peppande, och tjatig 😉, ända från början. Han har stått där med piskan å sagt "Nu byter du om å ger dig iväg!" när jag har svackat. Trots att han själv inte är träningstypen, eller har tagit ett enda löpsteg i sitt liv, så har han hejat. Här om veckan sa han "Jag tycker du är modig som går den där kursen". Och här om dan när jag sa att jag faktiskt varit "ensam" på kursen, att dom flesta andra går i kompispar, sa han "Det är ju ännu modigare!". ❤
 
Nu är kursen slut, å jag känner en enorm tomhet. 🙁 Meeen... Trots att jag är skräckslagen bara inför tanken på det, så ska jag på måndag testa att springa med den vanliga löpgruppen som Team Runner's High har. 🙈 Och jag har lyckats "lura med mig" min mammavän Sanne att komma å provträna oxå. 🙊 Hoppas att både hon å jag kommer att känna fjärilarna i magen igen på måndag kväll. 🦋😉
 
Idag har jag köpt nya skor. Och sulor. Har haft problem med vaderna den sista tiden, å den senaste veckan har jag haft sjukt ont i vristerna! En smärta som strålat ut på ovandelen av fötterna, å som gjort det jobbigt att gå över huvud taget. 😧 Vet inte om det har med skorna att göra alls, men det var ju ändå dax för ett par nya, så jag tog lite experthjälp på InterSport. Så nu är nya skor införskaffade, samt sulor som är gjutna efter mina fötter. 👌🏻 Och vem blir inte glad av ett par chockrosa skor, lixom? 😉
 
Mål då, har jag nåt mål? Egentligen inte. Det känns som att allt man gör i livet ska vara så målstyrt; jobbet, träningen, livet över huvud taget... Men jag har aldrig haft nåt mål med löpningen, inget lopp jag känner att jag måste klara av, inga tider jag känner att jag måste klara. Förra helgen dök faktiskt tanken upp att "Det skulle ju vara kul att nån gång klara en halvmara...". 2,1 mil känns ändå som ett... uppnåeligt mål. Maraton? Nej, det känns alldeles för stort. En halvmara? Tja, kanske. Nån gång. Inte imorn, å kanske inte ens nästa år. Men nån gång.
 
Men just nu vill jag bara springa. 🙂
 

Äppelpaj, nackspärr å nervositet

Då har ännu en vecka/ helg passerat. Isabelle har hostat en del dom senaste dagarna, så vi får väl se hur det utvecklas... 😒
 
Nu har skördesäsongen börjat. Här hemma tröskas det för fullt:
 
Och T skördade äpplen från ett av våra äppelträd. I år har vi äntligen fått en massa ätbara äpplen, tidigare år har träden varit angripna av nån ohyra. 😐🐛 Iaf, efter att ha plockat ner några äpplen så krävde han äppelpaj. Å jag är ju inte den som är den. 😉 Äppelpaj fick det bli. Knäckig äppelpaj. 😋 Brukar använda detta receptet, enkelt å så jäkla gott!
 
Serveras med råkräm. Älskar råkräm! 😋
 
Imorse drabbades jag av nackspärr. 😝 Pang bom som en blixt från klar himmel dök den upp vid frukostbordet. 😒 Men dom säger ju att man ska försöka röra sig som vanligt trots smärtan, så jag tog en liten löprunda ändå. Det var inte helt smidigt eftersom jag inte kunde vända på huvudet å kolla bakåt efter eventuella bilar, men jag tänkte att dom får väl tuta om jag är i vägen. 😉 På tal om löpning, på tisdag drar löparkursen jag anmält mig till igång. Jag är så sjukt nervös. 😕 Trots att jag är ute å lufsar ganska ofta så har jag sjukt dålig kondition. Å då menar jag verkligen dålig. Tänker att alla andra kommer orka hur mycket som helst å jag kommer typ kollapsa efter några steg. 😞 Men men, det som inte dödar härdar? Å fokus ligger ju på löpteknik/ styrka, så jag hoppas att jag får lära mig att springa rätt i första hand, inte snabbt. 😉
 
Efter fredagslöpning, före fredagsfika. 😉
 
Var å storhandlade i helgen, å när vi kom hem bad jag Isabelle plocka in toarullarna i skåpet där vi förvarar dom. Ett par minuter senare när jag gick förbi upptäckte jag detta. 😉
 
Nu är det snart dax att dra igång en ny arbetsvecka. ☺

Att befinna sig mittemellan

Har du drabbats av sömnparalys nångång? Jag tror det var nåt sånt som drabbade mig igår kväll. 😮 Jag nattade Isabelle å satt i skräddarställning på golvet bredvid hennes säng. Jag var verkligen supertrött å råkade väl somna till för helt plötsligt befann jag mig i ett tyst å mörkt kök (dröm). Vet att jag var på väg fram mot fönstret för att titta ut, men jag kom inte så långt för samtidigt kände jag hur mina ben höll på att somna eftersom jag satt i den ställning jag gjorde (verklighet). Detta är lite svårt att förklara, jag var alltså vaken, men samtidigt drömde jag, å jag var väl medveten om det. 😮 Försökte röra på både ben och armar men det gick inte! Förstå paniken när det börjar sticka sådär obehagligt i benen, å du försöker röra på dom, men det händer ingenting! 😝 Upprepade mantrat "Du måste vakna! Du måste vakna!" å till slut släppte "förlamningen" å jag kunde röra benen igen. Puh! Har ju läst om folk som drabbas av detta kontinuerligt å dom brukar ofta få "besök" av obehagliga typer under förlamningen. Kollade på klockan när jag vaknade till, å jag hade som tur var inte sovit så många minuter, å vem vet vad jag hade fått syn på om jag tittat ut genom köksfönstret som jag var på väg att göra (i drömmen)? 😉
 
Jag har drömt såna där obehagliga drömmar vid några tillfällen tidigare, dels i min första egna lägenhet, men även i lägenheten vi bodde i innan vi flyttade till huset (dock utan förlamning, vad jag kan minnas). Jag "vaknar" iaf å går ut ur sovrummet å får den där creepy känslan av att det är nåt där (nåt, inte nån! 😱). Oftast går det inte att tända lyset, å just vid dom tillfällena brukar jag drömma i svartvitt(?). Brukar kunna intala mig själv att jag drömmer, men vaknar genomsvett å livrädd varje gång. 😛 Drömmar kan vara jäkligt läskiga, alltså!
 
Nog om det! På tal om nåt helt annat, förra helgen var det fullt hus här! 😊 Isabelles kusiner med föräldrar kom hit på fredagkvällen, å sen var det fullt ös hela helgen. 😉 T fyllde år på lördagen, å det firade vi med att åka ut till Visingsö för att kolla på det här:
 
Vi tog båten ut till dom öppnade, å frågar du Isabelle så var det nog det som var mest spännande, att få åka "stora, gula båten" = bilfärjan. 😂 Vi kollade runt på marknaden, åt medhavd matsäck, såg riddare...
 
 
...å testade på att vara riddare. 😉
 
För övrigt är jag lite småförkyld. 😒 Hade planerat in att springa i onsdags (har inte sprungit sen Blodomloppet 😱), men vaknade upp med förkylningssymptom. Jag menar, Isabelle har ju gått tre veckor på förskolan nu, så det var ju på tiden! 😝 Notera dock att det är jag som är förkyld, inte barnet... MEN! Jag shotar ju ingefära här hemma för glatta livet, å jag tror att det faktiskt hjälper litegrann. Har naturligtvis inga vetenskapliga belägg för detta, men jag intalar mig själv att jag skulle ha blivit mycket sjukare utan. 😉 Nu går jag mest runt å småsnorar lite. 
 
På tal om springa! Nu i veckan släpptes nyheten att Jönköping får sitt eget maraton nästa år (samt halvmaraton)! Häftigt! 👍🏻 Nu har jag inga som helst ambitioner att springa ett helt maraton, men min kollega försökte utmana mig genom att lova att han ska springa det om jag lovar att springa halvmaran. 😉 Det är ju jävligt långt, alltså! 😱 Men ja, suget finns ju där... 😉 Här kan du anmäla dig, om du känner dig manad. 😉
 
Till top