Lite lugnare

Idag känns hjärtat lite lugnare, för första gången på en månad. Jätteskön känsla! :) Har fortfarande överhoppade slag mest hela tiden, men det känns bättre. Läkarbesöket lugnade mig nog en del, då jag iaf (åter igen) fick bekräftat att det inte är några fysiska fel på hjärtat. Men som sagt, det psykiska är nog så svårt att komma till rätta med... 
 
Har varit helt sjukt trött idag. När vi kom hem från jobbet/ dagishämtning så gick luften ur mig. Är säkert en kombination av stress, sömnbrist (dom senaste 2 åren...) å dagvecka på jobbet. Skönt med fredag iaf. Jag firar in helgen med några Groks med färskost å lite vin. ;)
 
När vi hämtade Isabelle idag fick vi med oss en lapp om vad som händer på dagis framöver. Typ föräldramöte! :O Alltså, hur vuxet är det inte att bli kallad till föräldramöte?? Å luciafirande ska det bli oxå. Förra året var vi å tittade på en förskola som lussade på vår öppna förskola, å då blev jag alldeles rörd. Hur kommer det inte bli detta året när min egen unge är med? Jag kommer säkert börja böla. ;D Man blir helt klart lite mer känslig när man får barn. ;)
 
I helgen ska jag försöka hinna med att måla naglarna oxå. Min (manliga) kollega klagade på min manikyr idag. Förstår inte varför... ;D
 
 

Ett litet EKG

Var iväg till vårdcentralen idag för att göra ett litet EKG. Tog mig i kragen å ringde i förmiddags, å fick en tid redan på eftermiddagen. Insåg till slut att det inte kommer att bli bättre imorgon, eller i övermorgon...
 
Det började egentligen för mer än en månad sen. Fick en massa panikångestattacker i tid å otid. Vid ett tillfälle var det så illa att jag fick springa in på en toalett på A6 (köpcentrum) å gömma mig. Och jag kan säga att det inte är så roligt att känna attacken komma när man kör på E4:an, vilket jag gör nästan dagligen, till å från jobbet. Det finns lixom ingenstans att stanna där. Jobbigt. För en månad sen började hjärtat hoppa över slag, och dom senaste veckorna har det bara eskalerat. Det är det sista jag känner när jag lägger mig, å det första jag känner när jag vaknar. Det är sjukt obehagligt å påfrestande för psyket. :S
 
Läkaren jag träffade idag ställde diagnos på typ två minuter - stressrelaterat. Å det visste jag ju innerst inne. Jag är konstant uppe i varv å dom täta ångestattackerna innan hjärtat satte igång å bråka var ju egentligen en varningsklocka. EKG:t såg iaf toppen ut, å allt lät bra när han lyssnade. 
 
Egentligen har jag det inte värre än nån annan. Vi är många som heltidsjobbar, har småbarn å ett hem att sköta (å att jag har ett enormt kontrollbehov gör inte saken bättre precis). Men läkaren sa att "du tillhör kanske dom som är lite skörare", å det är så det är. Jag har alltid haft svårt att hantera stress. Å just nu befinner jag mig i ett skede då det helt enkelt är mycket att hantera för en "skör" person som mig (en 1,5-åring t ex...). 
 
Jag har varit med om liknande vid två tillfällen tidigare i livet. År 2000 var ett sånt där riktigt skitår, då verkligen allt som kunde hända hände. Typ. Då hamnade jag på akuten med galen hjärtklappning. Fick genomgå alla möjliga tester; EKG, ultraljud, "EKG-bandspelare" under ett dygn. Inga fysiska fel hittades. Det var helt enkelt så min panikångest startade...
 
Några år senare var det dax igen. Jag bodde på Gotland där jag pluggade. Fick helt plötsligt "svårt" att andas. Jag kunde inte ta några djupa andetag (inte ens gäspa!!), det "låste sig" i övre delen av lungorna. Svårt att förklara hur det känns, men ni som varit med om det vet vad jag menar. Gick med detta i tre månader(!) innan jag vågade ringa vårdcentralen. Väl där hände i princip samma sak som idag; läkaren behövde bara träffa mig i några minuter innan han fattade vad det handlade om. "Det är ångest". Å visst var det det.
 
Det svåra nu är att sluta stressa. Om man får en fysisk diagnos är det lättare att hantera. Bryter man benet så går det att laga. När det gäller det psykiska är det så mycket svårare. Att släppa kontrollen, slappna av å andas är fruktansvärt svårt...
Till top